I ett tidigare inlägg skrev jag om vad som gör en feminist. Jag skrev att ALLA kvinnor borde vara feminister, men även männen. I det inlägget pratade jag inte särskilt mycket om männen, men det tänkte jag ägna detta inlägg åt!

 

Jag förstår att det kanske inte ligger lika starkt i mäns intresse att ägna sig åt feminism eftersom att männen spelar för det vinnande laget. Varför skulle de vilja "byta ner sig"? Nu är det ju inte så att vi ska byta plats. Du som är man blir plötsligt mindre attraktiv på arbetsmarknaden, får 20 % mindre i lön, blir objektifierad och tafsad på krogen...

 

Nej, riktigt så förbannad är jag inte, även om det skulle vara väldigt tillfredställande att få se för en kort stund. Nej, vi ska inte byta plats, men vi ska dela på samma plats! Och för att det ska ske så måste männen inse sina fördelar, förmåner och privilegier som de väldigt sällan delar med sig av.

 

Många män påstår att de inte känner sig välkomna inom feminismens väggar eftersom att allt vi gör är att hata män och planerar att frånta dem all makt de någonsin besuttit. Och riktigt så kan det ju heller inte gå till. Du som är man, måste frånsäga dig makten, backa ett steg och låta nästa kvinna kliva fram ett steg. "Aah men vadå, det är väl bara å visa framfötterna så ska du se att det går bra!" NEJ! Det är inte att bara visa framfötterna. Så länge jag inte har en kuk så måste jag kämpa dubbelt så hårt för att få samma jobb. Skulle jag väl få jobbet finns det en stor risk att min lön kommer vara lägre.

 

Jag skulle vilja jämföra det lite som när man är liten och har råkat göra sönder någonting hemma. En vas säger vi. Plötsligt kommer mamma på att vasen är trasig och direkt så får ditt syskon skulden. Hen blir utskälld och kanske får utegångsförbud. Du vet att det var ditt fel, men du är ju bara ett barn och du vill inte bli skälld på. Så du håller tyst. Glad över att du kan fortsätta ditt liv som om ingenting hänt.

 

Så tror jag det är med många män som lever det goda livet. De vet att de har privilegier som deras kvinnliga kollegor och medmänniskor inte får ta del av, men  de är ju så glada över att få fortsätta leva sitt liv som om ingenting hänt. Problemet är bara att nu är de inte barn längre. Nu är de vuxna människor som troligtvis är tillräckligt intelligenta för att klara av att ha någon slags samhällsanalys.

Sen finns det naturligtvis också en hel del män som är så djupt hjärntvättade av den patriarkala strukturen att de faktiskt anser att de har rätten att utöva den makt som bara ramlat ner framför fötterna på dem.

 

Men då frågar jag dig som är man, som kanske står och velar och tänker "vad får jag ut av feminismen?".

Måste du få ut någonting?Måste du få ut någonting som gynnar just dig? Räcker det inte med vetskapen att din mamma, syster eller dotter växer upp med samma förutsättningar som dig? Och är det inte ett ganska litet pris att betala, att du tar ett litet kliv tillbaka?